1 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra.
2 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.
3 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem.
4 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen.
6 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem.
7 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: "Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala?
8 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas?
9 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien,
10 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
11 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar."
12 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: "Vad kan detta betyda?"
13 Men somliga drevo gäck med dem och sade: "De äro fulla av sött vin."
14 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem: "I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord:
15 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen.
16 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
17 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar;
18 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera.
19 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen och tecken nere på jorden: blod och eld och rökmoln.
20 Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga.
21 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.'
22 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten,
23 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
24 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden.
25 Ty David säger med tanke på honom: 'Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla.
26 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning:
27 den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse.
28 Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'
29 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag.
30 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans tron',
31 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.
32 Denne - Jesus - har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna.
33 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören.
34 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
35 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.
36 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias."
37 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skola vi göra?"
38 Petrus svarade dem: "Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.
39 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar."
40 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: "Låten frälsa eder från detta vrånga släkte."
41 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
42 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
43 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna.
44 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt;
45 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
46 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
47 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
