1 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.
2 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.
3 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: "Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk."
4 När Jesus hörde detta, sade han: "Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad."
5 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
6 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;
7 men därefter sade han till lärjungarna: "Låt oss gå tillbaka till Judeen."
8 Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?"
9 Jesus svarade: "Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
10 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom."
11 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: "Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen."
12 Då sade hans lärjungar till honom: "Herre, sover han, så bliver han frisk igen."
13 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.
14 Då sade Jesus öppet till dem: "Lasarus är död.
15 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom."
16 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: "Låt oss gå med, för att vi må dö med honom."
17 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.
18 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
19 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.
20 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.
21 Och Marta sade till Jesus: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.
22 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig."
23 Jesus sade till henne: "Din broder skall stå upp igen."
24 Marta svarade honom: "Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen."
25 Jesus svarade till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
26 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?"
27 Hon svarade honom: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen."
28 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: "Mästaren är här och kallar dig till sig."
29 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.
30 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.
31 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
32 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: "Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död."
33 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd
34 och frågade: "Var haven I lagt honom?" De svarade honom: "Herre, kom och se." Och Jesus grät.
35 Då sade judarna: "Se huru kär han hade honom!"
36 Men somliga av dem sade:
37 "Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?"
38 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.
39 Jesus sade: "Tagen bort stenen." Då sade den dödes syster Marta till honom: "Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn."
40 Jesus svarade henne: "Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?"
41 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
42 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig."
43 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut."
44 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: "Lösen honom, och låten honom gå."
45 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.
46 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: "Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
48 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk."
49 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: "I förstån intet,
50 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås."
51 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
52 Ja, icke allenast "för folket"; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.
53 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
54 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
55 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
56 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: "Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?"
57 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.
